Redskap vid garvning
garvning - Uppslagsverk
Garvning av skinn och läder är en form av konservering som syftar till att göra lädret mjukt redskap vid garvning hållbart. Detta arbete utförs av en garvareidag oftast anställd på ett garveri. Garvning är inte bara ett hantverkutan också en vetenskap eftersom det i grunden handlar om kemiska processer. Stabilisering av proteinkedjorna är garvningens viktigaste uppgift.
Garvare är ett av de absolut äldsta yrken som finns, eftersom det har anor tillbaks till den tid när naturfolk själva var tvungna att framställa sina egna kläder och skorlångt före tiden när marknader och handelsplatser bildades där man kunde köpa färdigt material. Från början handlade det mest om att ta fram pälsskinn skinn där djurets hår sitter kvar.
Så tillverkas läder
Senare blev det aktuellt med garvning av läder. I Hebreiska skrifter från f. Under romersk järnålder är skinnen från de nordliga skandinaviska länderna berömda, och den romerske historieskrivaren Jordanes skriver i sitt verk Getica om sveafolket:. I Iliaden besjungs garvning med oljor, fettgarvning. Garvaren hade i det klassiska Grekland hög ställning, något som kan förklaras med att han ombesörjde material till krigsutrustning som hjälmar och sköldar.
Garvning – Wikipedia
Det kan noteras ur dessa texter att i mer utvecklade kulturer som i Greklandfrämre Orienten och Romarriket betraktades garvning som ett yrke för män medan det hos mer primitiva kulturer och naturfolk ansetts vara en kvinnosyssla. I Sverige levde garvningen kvar i vissa delar som kvinnouppgift långt in på medeltiden. I Malmö fick skinnare sitt första skrå år Skinnberedning och garvning hade då blivit "redskap vid garvning" hantverksyrke för män.
Specialisering skedde inom yrket och garvarna kunde indelas i egentliga garvare som beredde sulläder och grövre läder, vitgarvare som gjorde lättare lädersorter, körsnärer och sämskmakare som tillverkade sämskläder av ren och älghudar. Yrket gick i arv från far till son. De stränga gesällproven gjorde det strängt omöjligt att förkovra sig till mästare. Detta vittnar talesättet från talet om, " I Sverige kan man evertuera sig anstränga sig och bliva konung men sämskmakare kan man icke bliva ".
I renässansens tal började en fransk garvare, Seguinintressera sig för garvningens förlopp i naturvetenskapligt avseende. Han fann att en hud blir tyngre efter garvning varur han drog slutsatsen att garvämne binds i huden. Efter ytterligare experiment med vegetabilisk garvning insåg han att en betydlig effektivisering sker vid garvning om koncentrerade extrakt av redskap vid garvning med garvande egenskaper används.
Denna upptäckt fick stor betydelse - industrin arbetar utifrån den än idag. I början på talet förbjöds allmogen i Sverige att resa runt i landet och köpa upp skinn att bereda för att sedan sälja. En anpassning skedde och skinnare började istället gå runt på landsbygden och bereda skinn hemma hos kunden.
Detta fick särskilt stor utbredning i Malungssocken i Dalarna och ett känt begrepp är Malungsskinnare. Kemins storartade utveckling under talet kom också garverinäringen till godo. Vid mitten av talet upptäcktes kromsalters garvande förmåga. Vid sekelskiftet hade metoden slagit igenom med full kraft i läderfabriker. De små hantverksmässiga garverierna fick lämna plats åt de massproducerande jättarna.
Den stora nackdelen med kromsalterna är deras giftverkan vid utsläpp i naturen. Lundins drev garveri på Kungsholmen mellan år och För att skinnet ska "redskap vid garvning" sin slutliga mjukhet krävs en omfattande mjukgörning av skinnet dvs en kraftig mekanisk bearbetning. Denna sker fortlöpande under det att skinnet torkar efter infettningen. Vid bearbetningen blir kollagenfibrerna töjbara och fettet tränger in ordentligt i huden.
Hudar och skinn köps vanligen upp av garverierna från köttproducenter i konserverat tillstånd. Vekningen, liksom alla andra våta garvningsprocesser, påbörjas i stora roterande valsar av trä. Genom redskap vid garvning skinnen och den lösning de ligger i ständigt är i rörelse underlättas till exempel garvämnenas inträngande i huden. Dessutom finns ingen risk att lösningens koncentration ska bli ojämn med efterföljande missfärgningar.
Att arbeta vid en skavbom har varit främst hantverkarna i stadens metod. Tillhörande redskap är skavknivar böjda efter skavbommens rundning. Skinnet kläms fast mellan skavbommen och garvarens mage. Man får se upp så att man inte har en för vass kniv och skär igenom huden. En fördel är att lägga något sviktande mellan huden och skavbommen.