Sagolika kvinnfolk webbkryss
Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära. Månen berättar mig i silverne runor om landet som icke är.
Landet, där alla våra kedjor falla, landet, där vi svalka vår sargade panna i månens dagg. Mitt liv var en het villa. Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit— vägen till landet som icke är. I landet som icke är där går min älskade med gnistrande krona. Vem är min älskade?
Kvinnfolk, karlar och könskategorier : Ord och mening i det tidigmoderna Sverige
Natten är mörk och stjärnorna dallra till svar. Vad är hans namn? Himlarna välva sig högre och högre, och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor Och vet intet svar. Men ett människobarn är ingenting annat än visshet. Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar. Och det kommer ett svar: Jag är den du älska och alltid skall älska.
Kvinnfolk, karlar och könskategorier : Ord och mening i det tidigmoderna Sverige
The moon tells me in silvery runes about the land that is not. The land where all our dreams are wondrously fulfilled, the land where all our chain fall, the land where we cool our bleeding brow in the dew of the moon. My life was a hot illusion. But one thing I have found and one thing I have really won— the way to the land that is not.
Sagolika Damen
In the land that is not my sagolika kvinnfolk webbkryss walks with brilliant crown. Who is my beloved? The night is dark and the stars quiver in response. What is his name? The heavens arch higher and higher, and an earthly child drowns in endless fogs and knows no answer. But an earthly child is nothing but certainty. And it stretches its arms higher than all the heavens. And an answer comes: I am the one you love and will always love.
Jag avskyr tanken… Var är min älskade jättelyra? Den solskenssträngade, sagolika, ur molnen hängande. O du in jättelyra, du hänger över världen som ett frågetecken. Då jag dör, kastar jag mig sorglöst ner på dina strängar, då stå två andar upp ur det okända. Sovande bära de oss över haven, de stanna mitt på Atlanten. Och vi är båda försvunna ur världen.
I abhor the thought… Where is my beloved giant lyre? The sunshine strung, gorgeous, hanging from the clouds. Oh you my giant sagolika kvinnfolk webbkryss, you hang over the earth like a question mark. When I die I throw myself carefree onto your strings, then two spirits emerge from the unknown. They carry us sleeping over the oceans, they stop in mid Atlantic.
Alla mina luftslott ha smultit som snö, alla mina drömmar ha runnit som vatten, av allt vad jag älskar har jag endast kvar en blå himmel ocn några bleka stjärnor. Vinden rör sig sakta mellan träden. Tomheten vilar. Vattnet är tyst. Den gamla granen står vaken och tänker på det vita molnet, han i drömmen kysst. The wind moves quietly among the trees. Emptiness rests. The water is still.