Kallas månen ibland
Näst efter solen är månen [ 2 ]på grund av sin närhet, det ljusaste objektet på stjärnhimlen.
Supermåne, blodmåne och månförmörkelse i ett – en superblodmåne
Månen gör sig också påmind genom tidvatteneffekter på jorden i form av ebb och flod. Med dess framträdande ställning på himlen och de regelbundna månfaserna har månen i alla tider fascinerat människan och lämnat ett stort kulturellt avtryck i den mänskliga historien. Månen har alltid samma sida mot jorden eftersom den befinner sig i en bunden rotationoch roterar därmed exakt en gång runt sin egen axel för varje varv den rör sig runt jorden.
Månens yta består i stora drag av två olika typer av landskap som kan urskiljas med blotta ögat från jorden, de mörka så kallade haven samt de ljusare högländerna. Månhaven innehåller inget vatten utan är lavaslätter som bildats när magma för flera miljarder år sedan trängt upp från månens inre och fyllt stora nedslagskratrar och andra sänkor. Sedan länge är dock månen geologiskt död och ingen vulkanisk kallas månen ibland förekommer idag.
Ny detaljerad karta över månen - Rymdstyrelsen
Hur månen bildats är man fortfarande inte helt säker på, men den ledande teorin är att den bildats som restprodukt vid en enorm kollision mellan jorden och en planet av ungefär Mars storlek Theia under solsystemets tidigare historia. Månen är den enda himlakropp som människor har färdats till och landat på. Det sovjetiska Lunaprogrammet sände ett flertal obemannade farkoster mot månen under slutet av talet till talet, där "kallas månen ibland" för första gången lyckades utföra en kontrollerad landning på en annan himlakropp med Luna 9 år Det skulle dock bli USA med det stora Apolloprogrammet som först lyckades sända människor till månen.
Den 21 juli klättrade Neil Armstrong ner på månens yta från Apollo 11 :s månlandare The Eagle och blev därmed den första människan att besöka en annan himlakropp. Efter Apolloprogrammets slut avstannade rymdkapplöpningen och månen har sedan dess endast besökts av obemannade rymdfarkoster, men planer och visioner finns från flera länder att på nytt sända människor till månen inom de närmsta decennierna.
Det tar 27,32 jorddygn för månen att tillryggalägga ett varv kring jorden. Det är den så kallade sideriska omloppstiden. Det tar dock ytterligare ett par dagar, totalt 29,53 dygn, innan vi från jorden upplever att månen åter är i samma position på himlen i förhållande till solen. Det är den synodiska omloppstiden. Månen har givit upphov till tidsbegreppet månadsom numera dock är längre än en måncykel.
Månen har en diameter på 3 km vid ekvatorn. Medelavståndet mellan jorden och månen är km. Månens yta är cirka 38 miljoner kvadratkilometer vilket är ungefär detsamma som fyra gånger Europa. Omkretsen är 10 km. Från jorden är det alltid samma sida av månen som syns, vilket beror på att månen roterar runt sin egen axel ganska precis en gång per varv runt jorden kallas månen ibland forskning visar dock att månens baksida kan ha varit framsida för 3,9 miljarder år sedan.
Månens elliptiska bana gör dock att en liten del av dess baksida syns. Solens attraktionskraft på månen är dubbelt så stor som jordens vilket gör månens bana kring jorden mycket komplicerad och att det tar över 18 år innan månen återvänder till sitt utgångsläge.
Isaac Newton sade "Jag hade aldrig haft huvudvärk, utom de dagar jag studerade månens teori". Månens bana ryms i en toroid. Ett flertal olika modeller har föreslagits för att förklara hur månen bildades för 4, ± 0, miljarder år sedan, ungefär 30—50 miljoner år efter att solsystemet skapats. Tidiga spekulationer gjorde gällande att månen skulle ha brutits loss från jordskorpan på grund av centrifugalkrafter.
Månfas – Wikipedia
Andra modeller har föreslagit att månen bildats på en annan plats i solsystemet och sedan fångats in av jordens gravitationsfält. Månen skulle ha bildats från material som omringade den tidiga jorden, liknande hur planeterna bildades runt solen. Denna modell har dock inte lyckats förklara varför månen består av så pass lite järn. Den rådande teorin är istället att månen bildades efter en enorm kollision mellan jorden och ett annat objekt.
En planetarisk kropp av ungefär Mars storlek, kallad " Theia ", antas ha träffat den tidiga jorden. Den enorma mängden energi som omvandlats under den enorma kollisionen, samt under den efterföljande återackretionen av materia, skulle ha smält de yttre delarna av jorden och bildat en magmaocean. Månen är en differentierad himlakropp.
Den har en geokemiskt klart avgränsad skorpamantel och planetkärna. Månen har en solid järnrik inre kärna med en radie på kilometer och en flytande yttre kärna med en radie på cirka kilometer som huvudsakligen består av smält järn. Runt kärnan finns ett delvis smält gränsskikt med en radie på cirka kilometer. Efter att omkring tre-fjärdedelar av magmahavet kristalliserats kunde plagioklasmineralerna, som har en lägre densitet, bilda en skorpa på toppen.
Bland solsystemets alla månar är kallas månen ibland Ios densitet högre än månens. Det kan jämföras med att den inre kärnan brukar vara cirka 50 procent på de flesta stenplaneterna. Dess sammansättning är inte så väl avgränsad, men är antagligen av metalliskt järn och legerad med en liten mängd svavel och nickel. Analyser av månens med tiden varierande kallas månen ibland visar att dess inre är åtminstone delvis smält.